Same old stuff in repeat
Att alltid ha press på sig, sköt skolan, ta hand om hemmet... och alla ultimatum.. gör du inte det ena så får du inte göra det andra.. Men jag lärde mig att sluta lyssna, bara stängde ute allt tjat, alla ultimatum, alla hot... allt.
Men på ett sätt eller annat så tar de sig förbi dom murar jag byggt upp, och när de väl gör det så är det då jag bryter ihop... Tänk er att vara så labil att du bara kan trilla ihop utan skäl på köksgolvet och tårarna bara rinner.
Just nu känner jag mig helt tom... är det allt tjat som får mig att må så? eller är det att jag saknar någon eller kanske någon? eller är det kanske barndomsminnen som kommer och biter i mig som ivriga råttor som försöker ta sig igenom något oförstörbart?
Har det hänt något så tidigt i mitt liv som jag inte kommer ihåg men som ändå har ärrat mig för livet? Eller är det bara så att jag är paranoid? Jag vill bara veta om jag är frisk eller om jag är psykiskt sjuk... för jag vet inte om jag vill behöva knapra piller för mitt eget och folks i min omgiving välbefinnande, men är man tvungen så är man, är det inte så man säger? Har jag ett val i detta oänderliga sökande på svar eller är det försent? Snälla! kan någon bara ge mig ett svar, vitt på svart, skrivet på ett papper... ett läkarintyg... vad som helst.. jag orkar inte mer, jag orkar knappt gå upp ur sängen.
Det har hänt alldeles för mycket i mitt liv, saker som barn inte ens borde få vara med om... Men jag tar det, är stark för många som inte klarar det själva, men klarar jag det själv? Kanske börjar mina krafter (som jag trodde att jag hade) ta slut.
Har inte gud gjort upp något mönster hur människors liv ska se ut..? för i så fall är det nog ganska så många revor i min väv... kanske är det så, ha de svårt i början och få det lätt i slutet... Ibland undrar jag, är det jag som gjort något så dumt att jag förtjänar att leva såhär?
Folket jag har runt omkring mig hade jag inte klarat mig utan, men det finns ju undantag... jag kan säkert rabbla upp ett 10-tal människor har jag klarat mig bara fint utan! Men till alla som hjälper/har hjälpt mig vill jag bara säga ett stort TACK! verkligen tack för att ni finns!
Nej, nu ska jag sluta dela med mig av mina problem innan ni också blir deprimerade, tack för att ni lyssna...
The stories never changes, just the names and faces...
Lillebror<3 Vet att det har vart svårt... Men jag finns här<3
Tyvärr finns det inget man kan göra för att ändra den lott man fått i livet. Det enda man kan göra är att försöka sitt bästa för att göra sitt liv så bra man kan, ta vara på det och dem man verkligen älskar. Man är ju trots allt sin egen lyckas smed och det är bara du som kan bestämma vart du är om en vecka eller om 10 år. Men glöm inte att det är dig själv du ska älska mest av alla, och glöm aldrig av hur älskad du är!
För övrigt behöver du bara en liten dos Stina :D det mår alla bättre av!
Du är bäst <3 puss puss puss
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men du ska veta att jag alltid finns här, vilket beslut du än tar! <3 jag tål inte att se dig ledsen, och hoppas att allt löser sig så fort som möjligt, och om det är något så är det bara att bläddra ner till "moa" i kontaktlistan och give me a call.
jag älskar dig <3
